Феодор Ингвар Кампрад, рођен 30. марта 1926. у месту Пјетерид,[1][2] умро је 27. јануара 2018. у Лиаторпу,[3] био је шведски предузетник и оснивач ланца намештаја Икеа (IKEA).
Feodor Ingvar Kamprad, född 30 mars 1926 i Pjätteryd,[3][4] död 27 januari 2018 i Liatorp i Stenbrohults distrikt,[5] var en svensk entreprenör och grundare av möbelkedjan Ikea.


Икеа је основана 1943. године, а име фирме представља иницијале Кампрадовог имена и његове адресе: Ингвар Кампрад, Елмтарид, Агунарид.
Kamprad startade Ikea 1943 och företagsnamnet är bildat av initialerna i hans namn och adress: Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Agunnaryd.

Икеа
Ikea

Ингвар Кампрад је као петогодишњак продавао шибице, а као десетогодишњак је развозио бициклом божићне украсе, рибу, шибице и сл.
Ingvar Kamprad började sälja tändstickor redan vid fem till sex års ålder och som tioåring cyklade han runt i bygden och sålde julglitter, fisk, tändstickor, med mera.

Икеу је основао 15. јула 1943. године. Предузеће се првобитно бавило каталошком продајом, а продаја намештаја почела је 1947. године.
Han grundade Ikea den 15 juli 1943 och det var ursprungligen ett postorder-företag utan några egna butiker. Möbelförsäljningen inleddes 1947.

Први Икеин каталог објављен је 1951.
Den första Ikea-katalogen kom 1951.

Две године касније Ингвар Кампрад је купио фабрику столарије у Елмхулту и претворио је у изложбени простор за намештај.
Två år senare köpte han en snickerifabrik i Älmhult och gjorde om den till möbelutställningshall. De platta paketen kom 1955, en idé av formgivaren Gillis Lundgren. (NK hade dock börjat med detta 1943.)

Прва робна кућа отворена је 1958. године у Алмхулту.
Det första varuhuset öppnade 1958 i Älmhult. År 1965 invigdes varuhuset vid Kungens kurva utanför Stockholm.

1965. године отворена је робна кућа у близини Стокхолма.
Utformningen hade inspirerats av Solomon R. Guggenheim Museum i New York.

Дизајн је инспирисан Гуенхајмовим музејом у Њујорку.
Från 1988 hade Ingvar Kamprad inte längre någon operativ roll i företaget men fortsatte att bidra som rådgivare.[1]

Холандска фондација Stichting INGKA Foundation основана је 1982. године и седиште јој је у Лajдену.
Den holländska stiftelsen Stichting Ikea Foundation grundades 1982 och har sitt säte i Leiden. Det första större projektet var ett stöd till grundandet av Ingvar Kamprad Designcentrum vid Lunds universitet, 1998.

Први велики пројекат је био подршка оснивању Центра за дизајн "Ингвар Кампрад" на Универзитету у Лунду, 1998. године.
Sedan stiftelsens ändamål vidgades 2009 övertog den Ikeas sociala program. Den ger pengar, kunskapsstöd och skänker Ikea-varor i samarbete med Unicef och Rädda Barnen, bland annat i Indien och Pakistan.

Центар пружа новац, подршку и знање и донира Икеину робу у сарадњи са Уницефом и организацијом Спасимо децу. У сарадњи са Дечјом болницом "Астрид Линдгрен", болницом Универзитета у Лунду и Високим комесаријатом ОУН за избеглице за сваки продат Икеин производ Фондација донира еуро за добротворне сврхе.
Via avtal med partnerorganisationer som Astrid Lindgrens barnsjukhus, Lunds universitetssjukhus och FN:s flyktingkommissariat ges stöd till forskning om barnhälsa, barnhälsovård och överlevnadsstöd till flyktingläger i regioner som Indien, Thailand och Afrika. Donationerna har delvis haft ett ovanligt upplägg för sitt allmännyttiga syfte och varit av "in-kind" karaktär; dvs. för varje vara som säljs från ett Ikea-varuhus skänker stiftelsen en euro till välgörande ändamål.

Шеф Фондације је Норвежанин Пер Хегенес.[1]
Norrmannen Per Heggenes, tidigare chef för PR-byrån Burson-Marsteller i England, är chef för stiftelsen.[15]

22. децембра 2011, убрзо након смрти његове супруге Маргарете, објављено је да Ингвар и његова породица намеравају да оснују нову фондацију - Familjen Kamprads Stiftelse (Фондација породице Кампрад) - са нешто више од 950 милиона шведских круна за истраживање и образовање, посебно у Смоланду.
Den 22 december 2011, kort efter att hans hustru Margaretha avlidit, meddelades att Ingvar med familj avser bilda en ny stiftelse – Familjen Kamprads stiftelse – med drygt 950 miljoner kronor för forskning och utbildning i framför allt Småland och vid Linnéuniversitetet, genom en donation av familjen Kamprad och Inter Ikea. Det uppgavs att han och hans familj vill "bidra till forskning som är verklighetsnära och kan omsättas i entreprenörskap."

Нова фондација која ће примати значајне износе годишње (обавеза од 270 милиона еура годишње) креирана је зарад подршке пројектима усмереним на побољшање квалитета живота старијих особа, на боље окружење, истраживање и образовање у архитектури, дизајну интеријера и на истраживање и образовање у оквиру медицине.[1] [2] [3] [4]
Den nya stiftelsen som årligen skall tillföras betydande belopp (en utfästelse om 270 miljoner per år) skapas för att särskilt stödja projekt som syftar till förbättrad livskvalitet för äldre, entreprenörskap som främjar en levande landsbygd, bättre miljö, forskning och utbildning inom arkitektur, inredning och design, och forskning och utbildning inom medicin. Det uppgavs vidare att Ingvar Kamprad själv skall vara styrelseordförande i stiftelsen som skulle ha sitt säte vid Linnéuniversitetet i Växjö.[16][17][18][19][20]

Икеа је формално у власништву једне фондације чије је седиште у Холандији.
Ikea ägs formellt av en stiftelse med säte i Nederländerna. I realiteten är Inter Ikea koncernens maktbolag.

У стварности Inter Ikea поседује сва права везана за бренд.
Inter Ikea äger alla rättigheter kopplade till varumärket.

Она је под контролом фондације Integoro, чије је седиште у Лихтенштајну, а њу контролише породица Кампрад.[1] Од 1988. Ингвар Кампрад више није имао активну улогу у компанији, али је наставио да доприноси као саветник.[2]
Maktbolaget styrs av stiftelsen Interogo, med säte i Liechtenstein, över vilken familjen Kamprad har kontroll.[6] Från 1988 hade Ingvar Kamprad inte längre någon operativ roll i företaget men fortsatte att bidra som rådgivare.[2]

Кампрад је био један од најбогатијих људи на свету.
Kamprad rankades som en av de rikaste personerna i världen.

У јулу 2012. часопис Блумберг (Bloomberg) процењује његово богатство на 36 милијардe долара, што га чини петом најбогатијом особом на свету.[1] На крају 2014. се нашао на истој листи, са богатством у вредности од 58 милијарди долара.[2] У новембру 2015. године су шведске новине Veckans Affärer процениле његово богатство на 610 милијарди шведских круна, што га је учинило најбогатијим човеком у Шведској.[3]
I juli 2012 uppskattade tidskriften Bloomberg hans förmögenhet till 36 miljarder dollar, vilket då gjorde honom till den femte rikaste personen i världen.[7] Samma placering nådde han vid Bloombergs sammanställning vid årsskiftet 2013/2014, då med en förmögenhet på 58 miljarder dollar.[8] I november 2015 uppskattade Veckans Affärer hans förmögenhet till 610 miljarder kronor, vilket gjorde honom till Sveriges rikaste man.[9]

Bertil, Torekull (1998), Historien om Ikea: Ingvar Kamprad berättar Thomas, Sjöberg (1998), Ingvar Kamprad och hans Ikea: en svensk saga Johan Stenebo (2009) Sanningen om Ikea
Historien om Ikea: Ingvar Kamprad berättar. ISBN 91-46-21407-0 Thomas Sjöberg (1998). Ingvar Kamprad och hans Ikea: en svensk saga.

У Викиостави постоје медији везани за Ингвара Кампрада. Слике и медији Kamprad, Ingvar
Wikimedia Commons har media som rör Ingvar Kamprad. Bilder & media Kamprad, Ingvar i Libris Författaren och journalisten Bo Pettersson reflekterar över Kamprads gestalt och karaktär, och hur Ikeas resa kan komma att bli framöver.

Ингвар Кампрад био је син Феодора Кампрада (1893–1984) и Берте, рођене Нилсон (1903–1956).
Ingvar Kamprad var son till Feodor Kamprad (1893–1984) och Berta, född Nilsson (1903–56).

Одрастао је у месту Елмтарид у Смоланду.
Han växte upp i Älmtaryd i Agunnaryds socken i Småland.

Сеоско имање Ингварових родитеља било је највеће на том подручју и обухватало је 450 хектара углавном шумског земљишта.
Kamprads föräldrars hemgård där var den största i trakten och omfattade 450 hektar av huvudsakligen skogsmark.

Прадеда му је био богати станодавац у Тирингији .
Kamprads farfars far (död 1890) var en förmögen godsägare i Altenburger Land i Thüringen.

Кампрад се женио два пута.
Kamprad var gift två gånger.

Између 1950. и 1961. био је ожењен секретарицом Керстином Вадлинг (1926–1992) с којом је усвојио девојчицу Анику Кихлбом[1] (рођену 1958).
Mellan 1950 och 1961 var han gift med sekreteraren Kerstin Wadling (1926–1992) och tillsammans adopterade de en dotter, Annika Kihlbom[11](född 1958).

Године 1963. оженио се учитељицом Маргаретом Стенерт (1940–2011)[2], с њом је добио три сина, Петра, Јонаса и Матијаса Кампрада.
1963 gifte han sig med småskolläraren Margaretha Stennert (1940–2011)[12], med henne fick han tre söner, Peter, Jonas och Mathias Kamprad.

Последње године живота провео је у општини Елмхулт.[1] Ингвар Кампрад је умро 27. јануара 2018. године након кратке болести.[2]
Han var de sista åren bosatt på Bölsö gård utanför Liatorp, i Älmhults kommun.[13] Ingvar Kamprad avled den 27 januari 2018 efter en kort tids sjukdom.[2]

Еверт Таубе је рођен у пет сати ујутру[1] у у подножју планине Отерхелан у Гетеборгу, на адреси Stora Badhusgatan 7 / Bryggaregatan, у кући званој Keillerska huset (порушеној 1969. године), која је била дом његовог деде.[2][3] Испрва се сматрало да је мртворођен, али кад је доктор кренуо да пише смртовницу, схватио је да је дете живо. На своје прво путовање кренуо је са само седам дана(4).
Evert Taube föddes klockan fem på morgonen[13] i ett hus vid foten av berget Otterhällan i Göteborg, med adress Stora Badhusgatan 7/Bryggaregatan, det så kallade Keillerska huset (rivet 1969), där hans farfar hade sitt hem.[14][15] Han konstaterades först vara dödfödd och lades därför undan på ett bord, men när doktor Silfverskiöld kom för att skriva dödsattesten upptäckte han att det fanns liv i den lilla kroppen.

Возио се реморкером званим Артур који је припадао бродарском предузећу Röda bolaget, a био је под командом капетана Густафсона.[5]
Sin första sjöresa gjorde Evert Taube till Vinga – bara sju[16] dagar gammal – med bogserbåten Arthur från Röda Bolaget, under skeppare Gustafssons befäl.[17]

Таубе је имао срећно детињство, испуњено риболовом, поморством и причама о страним земљама и животу на мору.
Taube har beskrivit sin barndom som mycket lycklig, präglad av fiske, sjöfart och historier om främmande länder och livet till sjöss. På Vinga fanns då fyra andra familjer och öns tio barn hade egen skola, där Taube gick till sitt trettonde år.[18] Men hans undervisning skedde inte bara i den lilla lotsskolan på Vinga, utan också i hög grad i hemmet genom fadern, vilken hade ett stort intresse för både litteratur och språk. Taube beskriver sin rörande känsla för skolan: "Långt före denna tid, när jag var endast fyra år gammal, höll skolan till i en liten lotsstuga som låg nära hamnen på östra sidan av ön.

На Винги, острву на ком је одрастао, било је још четири породице, па је само десеторо деце ишло у школу коју је Таубе похађао до своје тринаесте године.[1] Знање је стицао и код куће уз помоћ оца који се, између осталог, занимао и за књижевност и језик.[2]
De två små rummen i stugan hade väggfasta kojer som i skansarna på fartyg. Där var fyra kojer i vart rum, två och två över varandra. I västra kammarns fönster kunde man se lanterninen på Vinga fyr (över den bergknalt där numera överlotsens stora hus ligger) och i östra kammarns fönster såg man Hättan, det vackra skäret i hamninloppet...".[19]

У писму пријатељу Гунару Бохману описао је како је одрастање на Винги утицало на њега. Непосредно пре Божића 1917. посетио је Вингу као двадесетосмогодишњак који је пропутовао свет и често имао прилике да окуси живот у оскудици. Писмо завршава следећим речима: "Отишао сам до светионика.
Att uppväxten på Vinga präglat Taube starkt, märks bland annat i ett brev han skriver till vännen Gunnar Bohman i Stockholm, då han strax före jul 1917 besöker Vinga och har sitt logi i den gamla lotsbarnskolans lokal.

Пут је био избељен ињем. Међутим, и да нема иња, не бих погрешио. Шта је све безначајно наспрам овога.
Han är 28 år gammal, har rest runt i världen och har många gånger levt under dramatiska och knappa förhållanden.

Шетња овим старим путем преко брда до светионика док се под зрацима светла са светионика дани смењују истим темпом као онда кад сам се ја родио пре 28 година.
Ändå avslutar han brevet med: "Jag gick till fyren.

Небо је истачкано, а море светлуца колико ми поглед досеже.
Vägen var hvit af rimfrost.

На југозападу трепере црвени и зелени фењери. То рибари пецају харинге.
Men jag skulle ändå inte gått fel – utan rimfrosten.

Ове године харинга иде на југ.
Hvad allting är obetydligt mot detta.

На северу се не виде никакви фењери, али Оченаш одзвања у једнаким размацима и бели острвљани се сијају. Питам се колико сам дуго био искључен из свега овога, а бал мадам Трамкоур ми је остао само као сећање. "Сигне и ја смо закаснили," кажем.
Att gå den gamla vägen öfver bergen till fyren, under strålarna från linsapparaten skrider denna dag runt, runt i samma tempo som då jag föddes en natt för 28 år sen.

Смејем се својој неозбиљности и чујем како крхко звучи мој смех одавде.
Det är stjärnklart och hafvet glimmar hvart jag ser.

Напослетку, то је као да сам малочас рекао оно од пре 20 година."
I sydväst blinkar röda och gröna lanternor.

"Jag gick till fyren.
Där är sillfiskare.

Vägen var hvit af rimfrost.
Sillen går i år sydvart.

Men jag skulle ändå inte gått fel – utan rimfrosten. Hvad allting är obetydligt mot detta. Att gå den gamla vägen öfver bergen till fyren, under strålarna från linsapparaten skrider denna dag runt, runt i samma tempo som då jag föddes en natt för 28 år sen.
Norrut syns inga lanternor men Pater Noster blänker med jämna mellanrum och Inholmarna lyser hvita.

Det är stjärnklart och hafvet glimmar hvart jag ser. I sydväst blinkar röda och gröna lanternor. Där är sillfiskare.
Jag undra huru länge jag varit borta från allt detta men minns blott att jag varit på bal hos madame Tramcourt.

Sillen går i år sydvart. Norrut syns inga lanternor men Pater Noster blänker med jämna mellanrum och Inholmarna lyser hvita.
"Signe och jag kom försent" säger jag.

Jag undra huru länge jag varit borta från allt detta men minns blott att jag varit på bal hos madame Tramcourt.
Jag skrattar åt min barnslighet och hör hur sprött mitt skratt låter härute.