Aastal 1978 sai Hägg doktorikraadi tööga "Övertalning och underhållning.
År 1978 blev Hägg filosofie doktor på avhandlingen Övertalning och underhållning.
Den svenska essäistiken 1890-1930"[4] ja oli hiljem kirjandusteaduse dotsent Stockholmi ülikoolis.
Den svenska essäistiken 1890–1930[4] och han var därefter docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
1979. aastast alates oli ta ka aktiivne kirjanduskriitik Aftonbladet-is ja alates 1981. aastast ka Månadsjournalen-is, kus ta kirjutas ajakirja sulgemiseni 2002. aastal.
Från 1979 var han dessutom verksam som litteraturkritiker i Aftonbladet och från 1981 även i Månadsjournalen, där han skrev fram till tidningens nedläggning 2002.
Veidi alla 20 aasta retsenseeris ta Aftonbladeti kooliraamatuid selliste kriteeriumite järgi, nagu "päris" raamatuid retsenseeritakse.[5]
Under mer än 20 år recenserade han i Aftonbladet skolböcker enligt de mått man mäter "riktiga" böcker med.[5]
Pärast mitmeid romaane avaldas Hägg "Den svenska litteraturhistorien"(1996).
Efter ett antal egna romaner utkom Den svenska litteraturhistorien (1996).
Väga populaarseks osutus "Praktiline kõnekunst" (1998, eesti keelde tõlgitud 2003) ja selle järg "Retorik idag (2002).
Stort genomslag fick Praktisk retorik (1998) och uppföljaren Retorik idag (2002).
Göran Hägg Göran Hägg raamatumessil Göteborgis aastal 2011.
Göran Hägg Göran Hägg vid Bokmässan i Göteborg 2011.
Sünninimi Göran Olof Waldemar Hägg Sündinud 7 juuli 1947 Enskede, Stockholm Surnud Mall:Död datum och ålder Itaalia Rahvus Rootslane Elukutse kirjanik, kriitik Žanr Ilukirjandus, erialakirjandus Kirjandusvool Ajalugu, kultuuriajalugu, kirjandusajalugu, väitluskunst
Född Göran Olof Waldemar Hägg 7 juli 1947 Enskede, Stockholm Död 30 september 2015 (68 år) Italien[1] (skriven i Nacka församling, Stockholms län) Yrke Författare, kritiker Nationalitet Svensk Språk Svenska Verksam 1972–2015 Genrer Skönlitteratur, facklitteratur Ämnen Historia, kulturhistoria, litteraturhistoria, debatt Framstående verk Den svenska litteraturhistorien, Praktisk retorik, Världens litteraturhistoria Framstående priser Aftonbladets litteraturpris (1974), Axel Liffner-stipendiet (1999), John Landquists pris (2004) Make/maka Barbro Severin (g. 1969–2015; hans död)
Hägg kasvas üles Tallkrogeni linnaosas lõuna-Stockholmis.[3] Pärast filosoofiliste uuringute õpingute lõpetamist aastal 1969 Stockholmi ülikoolis ja õpetajaeksami sooritamist Uppsalas 1970. aastal koolitas Hägg 1971-1979 töötuid Stockholmis.
Hägg växte upp i Tallkrogen i södra Stockholm.[3] Efter filosofisk ämbetsexamen vid Stockholms universitet 1969 och examen vid Lärarhögskolan i Uppsala 1970 arbetade Hägg från 1971 till 1979 som lärare vid Arbetsmarknadsutbildningen i Stockholm. Erfarenheter från denna period ligger till grund för den satiriska romanen Det automatiska paradiset (1979).
Selle perioodi põhjal on kirjutatud romaan "Det automatiska paradiset" aastal 1979.
Den skönlitterära debuten kom dock redan 1972 med diktsamlingen Ögon[4].
Lensi Römmer-Kuus (ka Lency, Helene, Kristina, kuni 1921. aastani Rackfeldt, 1935-42 Põlla, alates 1942 Kuus), sündinud 18. detsember 1903 aastal Tallinnas, Eestis, suri 20. novembril 1993 Stockholmis) oli eesti näitleja ja lavastaja, kes põgenes nõukogude okupatsiooni eest Rootsi 1944. aastal.
Lensi Römmer-Kuus (även Lency, Helene Kristina, fram till 1921 Rackfeldt, 1935–42 Põlla, från 1942 Kuus), född 18 december 1903 i Tallinn, Estland, död 20 november 1993 i Stockholm, var en estländsk skådespelare och teaterregissör som flydde sovjet ockupationen till Sverige 1944.
Eesti Pagulusteater Rootsis, Eesti Teater Rootsis ja Stockholmi Eesti Teater olid tema elus väga olulisel kohal.
Hon grundade Estniska Teater i Sverige 1950 och Stockholms Estniska Teater 1954.
Ta oli teatrijuht, dramaturg, lavastaja ja näitleja kuni oma surmani.[1]
Hon regisserade, spelade, översatte och dramatiserade i Stockholms Estniska Teater fram till sin död.[1]
Looming
Verk
Aino Emilia Thauvón-Ülikonnad, sündinud 9. november 1884 aastal Haapajärvi, 8. augustil 1969 aastal Göteborgis), oli soome päritolu estofiilist tõlkija ja autor.
Aino Emilia Thauvón-Suits, född 9 november 1884 i Haapajärvi, död 8 augusti 1969 i Göteborg, var en finsk översättare och författare.
Aino Thauvón-Suitsu isa oli pastor Emil Thauvón Viitasaaril.
Aino Thauvón-Suits' far var kyrkoherde Emil Thauvón i Viitasaari.
Ta oli abielus eesti kirjaniku ja luuletaja Gustav Suitsuga.
Hon var gift med den estniske författaren och poeten Gustav Suits.
Luuletaja Eino Leino elas 1920. aastate alguses Suitsude juures Helsingis ja külastas neid isegi Viitasaaril suvel 1923.
Poeten Eino Leino bodde i början av 1920-talet hos familjen Suits i Helsingfors och besökte dem även i Viitasaari under sommaren 1923.
Aino Thauvón-Suits korraldas Eino Leino reisi Eestisse kevadel 1921.[1]
Aino Thauvón-Suits ordnade även Eino Leino's resa till Estland under våren 1921.[1]
Perekond Suits elas 1924-1944 Eestis, kus Gustav Suits töötas kirjandusajaloo professorina Tartu Ülikooli juures. Septembris 1944 põgenes ta nõukogude okupatsiooni eest Soome ja hiljem samal aastal edasi Rootsi.
Familjen Suits bodde under 1924–1944 i Estland där Gustav Suits var verksam som professor i litteraturhistoria vid Tartu Universitetet. I september 1944 flydde Suits undan den sovjetiska ockupationsarmen till Finland och senare samma år vidare till Sverige.
Gustav Suits töötas Nobeli Instituudi kirjastuses Stockholmis.
Gustav Suits arbetade på Nobel-Institutets förlag i Stockholm.
1953. aastal määrati ta Eesti eksiilvalitsuse kultuuriministriks, kuid ta ei võtnud seda kohta vastu.
1953 utnämndes han till kulturminister i den estniska exilregeringen, men han avböjde uppdraget.
Aino ja Gustav Suitsul oli kaks tütart, Anna-Lisa (1914-1956) ja Helga (1924-1999).
Suits hade två döttrar, Anna-Lisa (1914–1956) och Helga (1924–1999).
Helga Suits-Kangro avaldas vanemate kirjavahetuse aastatel 1908-1916 raamatus Aino ja Gustavi lugu (1987).
Helga Suits-Kangro publicerade föräldrarnas brevväxling från åren 1908–1916 i boken Aino ja Gustavi lugu (1987).
Eesti keelest tõlkinud Emilia Tavia.
Viron kielestä suomentanut Emilia Tavia.
Nime all Aino Thauvón-Suits:
Under namnet Aino Thauvón-Suits:
Rein Tubin
Användare:Sirle Sööt/Rein Tubin
Johann Erik Immanuel Telenius (4. oktoober/16. oktoober 1806 Turu – 2. detsember 1863 Nauvo, Päris-Soome maakond) oli Eesti vaimulik.
Johann Erik Emanuel Simonsson Telenius (4.10.1806–2.12.1864) var präst i Finland och Estland.
Telenius õppis aastatel 1814–1825 Turus gümnaasiumis ning aastatel 1825–1828 Turu Ülikoolis.
Telenius föddes i Åbo den 4 oktober 1806. Hans far Simon Henriksson Telenius var kantor i Åbo. Han studerade vid Katedralskolan i Åbo åren 1814–1825 och vid Åbo Akademi åren 1825–1828, då han prästvigdes.
Oli aastatel 1828–1830 Kangasalas abivaimulikuks.
Telenius fungerade som hjälppräst för kyrkoherden i Kangasala 1828–1830 varefter han blev lärare i Ekenäs under tre år.
Oli aastatel 1830–1833 õpetajaks ja aastatel 1833–1857 kaplaniks Tammisaaril (Ekenäsis).
År 1833 - 1857 var Telenius präst i Ekenäs för att sedan flytta till Runö i Estland där han fungerade som kyrkoherde under åren 1857–1862 i S:ta Magdalena kyrka.
Aastatel 1857–1862 oli ta (introdutseeriti 15. juunil/27. juunil 1857) Ruhnu Püha Magdaleena koguduse õpetaja. Aastatel 1862–1863 oli ta Nauvo koguduse (asub Päris-Soome maakonnas)[1] õpetaja.
Mellan 1862 och 1863 var Telenius kyrkoherde i Nagu församling Telenius avled i Nagu den 2 december 1864. [1]
Viited
Referenser
Metro Luminal on 1988 moodustatud eesti post-punk'i / alternatiivroki ansambel.
Metro Luminal är ett estniskt postpunk / alternativ rockband som bildades 1988.
Metro Luminal on mõjutanud paljusid Eesti bände.
Metro Luminal har påverkat många estniska band.
Olulise märgi on jätnud Eesti rokkmuusika ajalukku ka liikmete kõrval- ja jätkuprojektid: Vennaskond, Sõpruse Puiestee – Allan Vainola, Mait Vaik, Alumiinium, Sinu Sädelev Sõber – Allan Vainola, Modern Ethic – Rainer Jancis, Kosmikud – Andres Vana, Kristo Rajasaare.
Medlemmarnas sido och fortsättningsprojekt har också lämnat ett viktigt intryck i estnisk rockmusik
Koosseis
Medlemmar
Robin Juhkental (vokaal) (alates 2018) Rainer Jancis (kitarr) (alates 1988) Kalle Nettan (basskitarr) (alates 1989) Marko Atso (trummid) (alates 2018)
Robin Juhkental (sång) (sedan 2018) Rainer Jancis (gitarr) (sedan 1988) Kalle Nettan (basgitarr) (sedan 1989) Marko Atso (trummor) (sedan 2018)
Bändi moodustasid Tallinnas 1988. aasta märtsis ansambli Ükskõik liikmed Allan Vainola, Rainer Jancis ja Mait Vaik.
Bandet bildades i Tallinn 1988. Bandet blev berömd på nittiotalet, men kunde ses som ett kultband redan i slutet av decenniet.
Ansambel sai tuntuks üheksakümnendail, aga teatud ringkonnis oli ta kultusbänd juba eelneva kümnendi lõpupoole.
Bandet bildades 1986 under namnet Ükskõik. Året därpå ändrades det till Metro Luminal.
Koguneti 1986 nime all Ükskõik, mis aasta pärast Metro Luminali vastu vahetus. Muusikalise poole lõi Rainer Jancis, sõnad kirjutasid eranditult Andres Rodionov ja Mait Vaik.
Musiken skrevs av Rainer Jancis, medans texterna skrevs exklusivt av de tidigare medlemmarna Andres Rodionov och Mait Vaik .
Tänu bändi omanäolisele kõlapildile (mida iseloomustati kui depressiivrokki) kogusid nad kiirelt tuntust.
Tack vare bandets unika ljudbild (som karakteriserades som deprimerad rock) fick de snabbt popularitet.
90-ndate tõeliseks kultuslooks sai "Isa tuli koju". Alates 1996. aastast, kui bändist lahkus Allan Vainola, muutus Metro Luminal pigem eksperimentaalmuusika projektiks, kus peafiguuriks oli Rainer Jancis.
Efter 1996, när Allan Vainola lämnade bandet, blev Metro Luminal mer ett experimentellt musikprojekt, med Rainer Jancis som huvudperson .
2004. aastal andis bänd välja albumi "Reboot", 2008. aastal ilmus plaat "Sassis".
2004 släppte bandet albumet " Reboot ", 2008 släpptes albumet " Sassis ".
"Metro Luminal" (1995) MC "Ainult rottidele" (1995) MC "Sinus" (1998) CD "Art is everywhere" (1998) singel "Ainult..." (2003) CD "Coca Cola" (2004) CD "Reboot" (2004) CD "Sassis" (2008) CD ”Üheksast Viieni” (2018) CD "Ajaja" (2019) CD
Metro Luminal (1995) "Ainult rottidele" (1995) "Sinus" (1998) album "Art is everywhere" (1998) singel "Ainult..." (2003) "Coca Cola" (2004) "Reboot" (2004) "Sassis" (2008) “Üheksast Viieni” (2018) "Ajaja" (2019)
Henn-Olavi Roode (4. november 1924 Tallinn – 25. detsember 1974 Tallinn) oli eesti maalikunstnik.
Henn-Olavi Roode (4 november 1924 Tallinn - 25 december 1974 Tallinn) var en estnisk konstnär.
Olemuselt intellektuaal ja loomult tõeotsija, tiirles tema kunstifilosoofia kõrgemate kategooriate - tõe ja absoluudi - ümber.
Roodes konstnärliga filosofi anses vara intellektuell och sanningssökande kretsandes kring de högre kategorierna som sanning och det absoluta.
Ta oli kui teadlane, kes püüdis eraldada juhuslikku olemuslikust, analüüsides objektiivse ideaali ja subjektiivse vormi suhteid.
Han anses ha varit som en forskare som försökte skilja det slumpmässiga från det väsentliga och analyserade förhållandet mellan det objektiva idealet och den subjektiva formen.
Roode maalipärand koosneb arvukatest meremaalidest, linnavaadetest, abstraktsioonidest, erineva deformatsiooniastme ja -vormiga portreedest, aktidest, autoportreedest, natüürmortidest ja monumentaalsetest kompositsioonidest ("Turg", "Demonstratsioonile", "Asfalteerijad", "Kodusadamas", "Rööpad ja rattad" jt).
Merparten av Roodes verk består av målningar, särskilt havslandskap, stadsbilder, abstraktioner, porträtt med olika grader och former av deformation, självporträtt, stilleben samt monumentala kompositioner (t.ex. ”Marknad”, "Demonstration", "Asfalterare" , "Hemhamn").
Samavõrd rikkalik on Henn Roode joonistuste pärand (visandid, eskiisid, natüürmordid, autoportreed, portreed, aktid, mereteema jne).[1]
Lika omfattande är samlingen av Roodes ritningar och skisser (framför allt stilleben, självporträtt, porträtt, maritima teman etc.).[…]